Under mina mer än 40 år som uppfödare har jag nästan aldrig haft mindre än fyra hundar samtidigt. Det är tomt att bara ha två. Lilla borderterrier Hedvig dog plötsligt av en hjärnblödning/alt propp utan att ha förvarnat det minsta. Pigg ena stunden, död nästa. Att Lola var sjuk hade jag anat mig till en tid. Jag tog henne till min veterinär för ett halvår sedan och bad om en ordentlig genomgång för jag trodde att något var fel.  Jag kom hem två och ett halvt tusen kronor fattigare med en ”frisk” hund i kopplet.  Alla prover var utmärkta, röntgenbilderna likaså.  Men min känsla av att något var galet var tyvärr rätt; hon dog nu i juli, knappt två veckor efter Hedvig, med tumörer runt urinblåsan, i buken och upp mot ryggraden. Nu har jag kvar Tara från Lolas sista kull med CH T-Cart Gaspari och Wivi, barnbarn till Lola och CH Labyrinth Perfect Harmony.

Tango, min Tango, (JWW-00 SUCH Boings Fandango) är död. Från den första sekunden jag såg honom uppstod ljuv musik, musik som har spelat sedan dess. Han var min hund och jag var hans matte. Han följde mig vart jag gick, lös eller i koppel, det spelade ingen roll. Han var en fantastisk hund. Mjuk och rar, älskade alla människor, barn och hundar. Han slogs aldrig, han var inte rädd, han tyckte bara det var onödigt att slåss. När han var nio år lånade jag ut honom till en av mina valpköpare vars hund dött. Meningen var att han skulle stanna tills min nästa kull fötts men han valde att tillbringa sin pensionärstid i sitt nya hem – tills idag. Idag dog Tango och idag kom han tillbaka till mig och oss.