Nu sitter jag här  (maj 2021) och tittar på min sista valpkull och känner mig –  ja, jag vet inte hur jag känner mig, tacksam är nog rätta ordet fast det bara blev två valpar. Jag blir 78 år om tre månader och även om det i sig känns overkligt, är det ett faktum som inte går att bortse från. Nu blir det inte fler kullar med kennelnamnet Boing.

Att jag ”blev med” dalmatiner för femtiotvå år sedan var en ren slump och inte alls meningen. Jag var ju engagerad i schäfer sedan tidig barndom. Den dalmatinerslumpen visade sig vara det bästa som hänt och ingenting jag någonsin velat göra annorlunda.

För mig är dalmatinern naturligtvis den underbaraste rasen. Den är en sällskapshund med stor förmåga till anpassning.  Vill man ha en soffpotatis så blir den det (fast då tycker jag man kan välja en annan ras).  Vill man aktivera sin dalmatiner inom alla de områden som finns går det alldeles utmärkt och den tycker det är roligt, Vill man springa, då har man en entusiastisk medlöpare som tycker livet är underbart. En följeslagare är vad den är. Den blir vad Du gör den till och Du får vad Du förtjänar. Så följsam, så medgörlig om man tar den på rätt sätt och för det allra mesta vill den vara till lags.

Det bästa med att vara uppfödare är hundarna, valparna och valpköparna. Jag kanske borde blivit barnmorska för jag tycker nedkomsterna är bland det underbaraste, som finns. När valpningen går bra och är över, när det är lugnt och tyst i den nybäddade lådan och valparna ligger som små varma, tysta vita korvar tätt intill sin mamma, då är lyckan fullständig. Det kommer jag att sakna.

Att välja valpköpare är ett stort ansvar och en stor glädje. Många kommer tillbaka för en ny valp, andra inte, men alla finns i mitt hjärta och många har blivit mycket goda vänner genom åren. Det är viktigt att ta hand om alla valpköpare, att finnas till och kunna och vilja hjälpa till vid problem och glädjas när allt går bra.

Jag har haft 58 kullar under 50 år. Två av dessa med bara en dödfödd valp. De fick behålla sin kullbokstav.

Sex kennlar har startat sin uppfödning av dalmatiner med en Boingshund: Vemmentorps, Chippets, Roshospots, Bjäragårdens, Dalvanns och Skeppstadsholmens. Tretton av mina hanhundar har använts i aveln, av mig och andra: B:s Julian, Nansen, Pan (exporterad till Tjeckoslovakien) Siegfried, Leopold, Pierrot, Norton, Byron Yrjö, Fandango, Wampire, Angus och Billy. Jag importerade Luonnonpuiston Dandan, som blev pappa till den vackraste tik jag sett, Dallas Facsimilia, köpte Cabmans Anisette och T-Cart Gaspari. Flera Norska hanhundar har gjort avtryck i min avel. Perditas Lawbreaker och Perditas Right on Time, Dalmos Elegant Edward och Dalmos Aragon the First.  Från Finland Caesands Super Star.

Jag är ingen tävlingsmänniska.  Visst tycker jag det är roligt att vinna men jag accepterar lätt att inte göra det. Och – jag älskar hundutställningar. Det är en glädje att få träffa uppfödarkollegor, vänner, valpköpare och alla andra, Det är en glädje att känna atmosfären och titta på alla hundar. Jag tycker verkligen om utställningar. Framför alla andra föredrar jag våra egna specialutställningar som för mig är som stora fester. Är man ”bara” valpköpare/bara hundägare kan man träffa kullsyskon, sin uppfödare eller kanske prata med grannen bredvid, Köpa många lotter, vinna ibland och ropa in onödiga och onödigt dyra dalmatinersaker på auktion.. Man kan köpa kaffe och smörgås, träffas på kvällen vid mat och kanske ett glas vin. Detta är charmen med våra utställningar. De är viktiga därför att det är där vi kan känna gemenskapen och få fler människor intresserade av vår ras.

Vissa höjdpunkter i mitt utställningsliv finns det som jag är stolt över och gärna berättar om:

• Pyret, min första tik, blev bästa dalmatinerveteran på Stora Stockholm i slutet av 70-talet och blev sedan trea av alla rasers veteraner. I sluttävlingarna fick vi ta emot priset ur prinsessan Lilians hand. Det var stort på den tiden.
• Vid ett besök hos en god vän i Italien hade jag anmält B:s Blanche till en internationell utställning i Parma, 1997. Där blev hon Bir och kom trea i gruppen. Helt fantastiskt och helt oväntat men hon var en fin tik.
• Blanche blev sedan champion lördagen 6/6-98 i Lidköping och B:s Alice champion dagen därpå i Linköping 7/6-98. Hem till Skåne emellan. På den tiden var det ingenting att köra två långa resor samma helg.
• Vid Världsutställningen i Milano 2000 där Sverige verkligen visade framfötterna blev Tango (Boings Fandango) Juniorvärldsvinnare och min Kasper (T-Cart Gaspari) tredje bästa hanhund, han fick hanhundscertet och blev Enci-vinnare. Den resan kommer vi som var med aldrig att glömma. Resan avslutades i Pia Pedercinis trädgård där kvällen var ljum och åskan dundrade. Vi drack snaps och sjöng svenska snapsvisor, åt sill, gravlax och pasta. Till efterrätt åt vi ricottaost och hjortronsylt, något som jag rekommenderar. Det var riktigt, riktigt gott.
• Det kändes stort när Tango blev BIR och Champion vid SDS utställning i Ljungbyhed 2001 för domare Patches Silverstone. Tango var min stora kärlek, han stal mitt hjärta första gången jag såg honom och den kärleken var definitivt besvarad.

På den tiden hade vi uppfödarkollegor verkligen ett samarbete på ett helt annat sätt än idag. Det var utvecklande, lärorikt och ROLIGT, Vi umgicks, tittade på varandras valpkullar och fick enorma telefonräkningar. Jag saknar Ann-Marie Hammarlund som samlade och entusiasmerade uppfödarna kring sig, Birgitta och Carl-Johan Adlercreutz, Karin Gustafsson, Liselotte Ström och många, många andra som inte finns längre. Tyvärr är det inte så idag bland de nya uppfödarna.

Svenska Dalmatiner-Sällskapet har varit en stor och rolig del av mitt dalmatinerliv. Jag började som suppleant i styrelsen 1972, kanske 73 när jag bodde i Åkersberga. På den tiden hade styrelsen sitt säte i Stockholm och vi som var med minns många styrelsemöten långt, långt  in på nätterna hos Ann-Marie Hammarlund. Jag flyttade till Skåne 1979, blev invald i styrelsen för Södra Dalmatiner-Sällskapet och valdes till ordförande några år senare. Södra var då en regionalklubb med egna stadgar, egen styrelse, egen ekonomi och till och med en egen liten tidskrift. Jag var kvar som ordförande sammanlagt, tror jag, i 7 år. Under den tiden startade vi Ljungbyhedsutställningen som verkligen blev populär (tack vare underbara medarbetare) och fick runt och mera än 100 anmälningar flera gånger. När jag slutade i Södra valdes jag till ordförande i SDS 2002 och var det sammanlagt i 10 år. Det absolut mest positiva minnet från den tiden är styrelsen, och hur väl den fungerade.  Jag minns också hur roligt vi hade den helgen när vi började arbeta med SDS första RAS hemma hos mig och samtidigt förberedde SDS 40-årsjubileum i Medevi där de tre prickiga Evorna framförde sin bejublade show.

Nu är jag enbart rasinformatör. Jag tycker om att få prata om för- och nackdelar när det gäller dalmatiner och få den blivande valpköparen att förstå varför hunden gör på ett visst sätt och ge goda råd till både gamla och nya.

Innan jag slutar måste jag berätta om Leopold. En reklambyrå frågade om jag hade en hund som kunde vara med i ett reklamfotos och visst hade jag det. I fotoateljen var många lampor tända, det var varmt men Leopold uppförde sig klanderfritt. Låg perfekt i den fina vita skinnsoffan från Dux. När han hoppade ner från soffan var den inte lika vit. Den var full med gröna tassavtryck!!!  Gräset hemma var nyklippt. Jag har många gånger undrat om gräsfläckarna gick bort.  Soffan skulle, om jag minns rätt, exporteras till USA ett par dagar senare.

Nu har jag bara Dollie kvar hemma och kanske mina knän inte håller i evighet för promenader och kanske min syn inte räcker för att köra henne till strand eller stora fält. Då ärver sonen eller någon annan henne och då kommer jag att bli en ”catlady”. Mina två underbara siameser kommer att bli mitt sällskap och fortsätta vara mina sängvärmare.

Tack dalmatinervänner för alla de här åren.  Det känns sorgligt men ändå skönt. Vi kommer naturligtvis att ses på utställningar framöver. Mitt liv fortsätter och kom ihåg att ”ont krut förgås inte så lätt”.  Vi ses. /Inger Hagbohm

                                                                    Boings Dollie