I början av 70-talet kom en finsk dalmatineruppfödare emot mig på ”Stora Stockholm” (den sista och största av årets utställningar) med en valp på armen. Valpen hette Zaara och var den mest bedårande borderterriervalp. Jag drabbades av en ögonblicklig förälskelse och ett stort ha-begär. Av olika anledningar kunde jag inte köpa en valp just då även om jag tittade på valpar och kullar under de följande åren. Först drygt tio år senare började jag leta tikvalp på allvar. Det tog tid innan jag hittade en uppfödare som hade en kull och en tikvalp som var lovande. Uppfödaren hette Anita Lexander och valpen Cerix Pro-Cordia. Hon var född 1987 och trodde nog att hon var en dalmatiner. Visserligen lärde hon mina dalmatiner att jaga hare men det blev inte något större problem, de jagade bara när hon var med. Hon kallades Dolly, blev champion, och i min första kull efter CH Gibas Kardemumma, bestående av tre hanhundar, sålde jag Boings Alfred till Småland där han blev stamfader i Vänntorpets Kennel.

Nu har jag ingen borderterrier längre och planerar inte heller någon ny.

SUCH Cerix ProCordia

När Dolly dog var jag borderterrierlös några år och 2003 köpte jag Vänntorpets Hedvig, barnbarn till Boings Alfred. Hedvig tror inte hon är en dalmatiner, hon är övertygad om att hon är en borderterrier. Hedvig har hittills haft två kullar och i den senaste fick hon Kalle, Boings Excalibur, som är på bild nedan.

Vänntorpets Hedvig S40254/2003

Boings Excalibur 8 veckor

Boings Excalibur ”Kalle”