2018. En fantastisk utmärkelse: Jag är Hedersmedlem i Svenska Dalmatiner-Sällskapet

När jag nu står i färd med att sluta som ordförande och medarbetare i SDS är det kanske på sin plats att göra en summering. Detta skrivs 2014.

Jag fick min första dalmatiner 1969 och var redan från början inställd på att jag skulle bli uppfödare.

Min första kull föddes 1971 i Ängelholm och strax därefter flyttade jag och familjen till Åkersberga utanför Stockholm.

Nu minns jag inte riktigt när Ann-Marie Hammarlund ringde mig och frågade om jag ville sitta i styrelsen för SDS men det kan ha varit redan 1972. Jag accepterade och blev invald.  På den tiden hade SDS sitt säte i Stockholm, det var säkert en bidragande anledning till att jag blev tillfrågad.

Jag var en fullständig novis i föreningslivet, begrep inte så mycket och var väldigt osäker och tyst under styrelsemötena, något som flera av de andra också var, Ann-Marie var en dominerande och duktig ordförande och jag kände mig alltför okunnig och blyg för att göra något större intryck.

En del misstag gjorde jag också, några som jag med skammens rodnad på kinderna fortfarande minns alltför väl.

1978-79 var vår flytt tillbaka till Skåne klar och jag tackade för mig och styrelsearbetet i SDS. Jag fick ett dussin av de fina tallriksunderläggen som Ann-Marie tagit fram och som jag fortfarande ibland använder. Jag är väldigt rädd om dem.

Det var en stor och omvälvande omställning att komma tillbaka till Skåne. Jag koncentrerade mig från början mest på familjen och låg lågt med hunduppfödning och klubb. Jag hade jag mina tre tikar med mig ner till Skåne och min finske hanhund fick stanna i Åkersberga hos min f.d. man.

Susanne Thell ringde en dag och frågade om jag ville vara med i Södra Dalmatiner-Sällskapet. Jag accepterade en suppleantplats. Efter ett år blev jag kassör, en ganska dålig sådan, och efter ytterligare ett par år som kassör, ordförande.

Utan att kontrollera dessa fakta tror jag att jag var ordförande i Södra i sju år.  Det var under dessa år som Ljungbyhedsutställningen startade och blev en mycket populär helg. Från början höll vi oss längst ner på Flottiljen med vandrarhem runt omkring utställningsplatsen. Jag tror det var den mest perfekta utställningsplats vi någonsin haft. Billigt att bo, billigt att hyra och med festlokal som Ingrid skötte, strax bredvid. Så vi i styrelsen arbetade och organiserade och hade jätteroligt. Vi hade kaffehörna med hembakt bröd och systrarna Struve, Bengt och Bengt och Ulla och Asta,  grillade och sålde korv och hamburgare och Ingrid med marknaden.  Vi fick en stor kassa i Södra och jag minns så väl hur entusiastiska alla var och arbetade i sitt anletes svett och så vitt jag minns hade vi alltid fint väder och sol.

Det var en otrolig sammanhållning och en stor glädje. Anmälningsssiffrorna var stora, runt 100 dalmatiner gång på gång och domarna var specialdomare från England och Europa.

Under tiden fick jag en förfrågan från valberedningen om jag ville komma tillbaka till SDS styrelse. Visst, roligt och hedrande.  Nu kände jag att jag kanske började greppa vad detta gick ut på att sitta i SDS styrelse. Åsa B. och Åke C. var ordförande under den här tiden. Jag hade posten som informationsansvarig och det system jag skapade när det gällde att välkomna nya medlemmar i nya kullar och nya uppfödare gäller ännu i dag. Jag blev tillfrågad och arbetade med en informations-CD om Dalmatiner och även med två rasböcker som gavs ut när det gällde avsnitten om dalmatinern.  Det var lärorikt och otroligt roligt.

Efter sju år som ordförande i Södra bestämde jag att nu räcker det.  Jag såg verkligen fram emot att bara bli uppfödare igen. Innan jag slutade fick jag förfrågan om jag ville bli ordförande i SSD. Det var inte vad jag längtat efter men blev övertalad.

Under de tidigare åren i SDS hade jag haft ett givande och trevligt samarbete både med Åsa B. och Åke C. och båda tyckte att jag skulle acceptera. Jag tvekade länge och accepterade med tvekan.

Nu var jag tillbaka på ruta ett: osäker och villrådig och okunnig.  Inte hjälpte det att få påhopp gång på gång om hur dåligt jag skötte mitt åtagande. Jag bättrade mig ändå, trots påhoppen, och tyckte att det började bli roligt. Stöd fick jag hela tiden från min fantastiska styrelse. Jag har alltid älskat Medevi som plats för vår Riksutställning men tyvärr blev det så många klagomål på Medevi så vi valde en ny utställningsplats.

Jag tycker att styrelsen och jag har åstadkommit många förbättringar. Det är jag stolt över och jag hoppas att de förbättringarna kommer att utvecklas ytterligare. Man måste ha många bra medarbetare och visst har SDS haft det. Utan dem vore SDS ingenting. Vi har organiserat den domarkonferens som jag fortfarande är väldigt stolt över.  Vi tog upp det som var viktigt för rasen, visade de mest typriktiga och fina dalmatiner vi kunde hitta, poängterade rörelserna och påpekade att det inte är ok att premiera hundar med hudproblem. Vi arrangerade en Specialutställning i samband med Världsutställningen i Stockholm och en storartad supé på kvällen. RAS har jag varit med om från början och uppdateringen blev så gott som godkänd direkt. (Ny uppdatering av RAS som godkändes 2018). Jag är särskilt stolt över att Dalmatinern numera inte bara visas som en sällskaps- och utställningshund utan har får möjlighet att visa vad den duger till inom många olika områden. De senaste är drag, viltspår och rallylydnad.

Jag blev också delegat i Wafdal (World association for Dalmatians) under den här tiden. Det var viktigt tyckte jag att delta i Wafdal, och då hade Hälsokommittén en viktig post.  Tyvärr så har intresset för Wafdal dalat mer och mer och jag tror att dödsdomen snart är underskriven.  Det sista skottet fick vi av Kroatien i och med den nya standarden som jag anser vara helt otroligt långt ifrån vad jag anser att en dalmatiner skall vara och se ut.

Jag har avgått som ordförande men sitter kvar i Avelskommitten .